Pindaros inträdestal i Döda Akademien
Följande text skrev jag på min gamla blogg "Lars Larsen" 17.9.2007:
Pindaros inträdestal i Döda Akademien
Mina vänner. Idag är jag en gammal man. 2500 år har flytt. Jag känner att min bortgång står för dörren. Kanske har jag bara ett par decennier kvar att leva innan mitt medvetande skall tillintetgöras för alltid, och mina energier skall återvända till den materiella världens kretslopp, för att födas in i detsamma, men som det radikalt Andre, något jag själv inte får vara med på. Bröder, då förstår ni min djupa lycka över att få avsluta mitt liv i den mest ärorika institution som någonsin blivit upprättad i andevärlden. Vi har aldrig haft någon motsvarighet till Svenska Akademien i andevärlden. Ingen har någonsin delat ut nobelpris åt de dödas andar. Litteraturklimatet i andevärlden har varit provinsiellt, gräsrotsaktigt och decentraliserat, genomsyrat av den postmoderna maktkänsligheten. Upprättandet av Döda Akademien innebar dock inte, enligt min mening, en tendens mot den litterära maktens centralisering, eftersom en sådan makt bara kan uppstå genom en pöbels krälande inför densamma, och detta krälande har vi ännu inte sett till. Vi kommer dock naturligtvis att värja oss mot eventuella framtida tendenser till ett sådant krälande, genom att hålla oss till vår klosterordens påbud om fattigdom, kyskhet och lydnad. Jag försöker nu tala för oss alla, så långt jag har lyckats lyssna mig in i våra gemensamma avsikter. Men genom att vi skuffar ifrån oss alla våra små överskottsresurser till att stödja och belöna författare vi anser är värda att uppmärksammas, kommer vi naturligtvis att påverka litteraturklimatet framöver, såväl i andevärlden som på Tellus. Men vi står då inte inför den vulgärpolitiska, utan den existentiella maktens problem, det existentiella maktmissbruk som själva levandet i sig innebär, och som endast den individuella döden kan befria oss från. Men att det finns grader i maktmissbruk, vill vi dock hävda genom att avstå från all vulgärpolitisk maktmissbruk, dvs. den makt vi definierar som utlevelsens maktmissbruk. Genom att klosterbegränsa oss, begränsar vi oss således också till inlevelsens, eller impansionens maktmissbruk, dvs. det rent existentiella, som alla människor delar. Litteraturhistorikern Dionysios av Alexandria har påpekat för mig att den begränsningens etik vi förespråkar i Döda Akademien nödvändigtvis måste ta sig uttryck i en motsvarande begränsningens estetik. Som ni vet går den begränsningens etik vi förespråkar ut på att inte expandera, inte förnya oss, utan varje dag uppta vandringsstaven för samma tröstlösa, monotona lunkande, detta vårt enda skydd mot köttet, djävulen och världens fåfänga. Men vad innebär detta för våra estetiska prioriteringar? Förvisso att vi bryter för gott med all sorts avantgardism, nyhetsmakeri och fadersuppror. Förvisso att vi uppskattar rutinen, upprepningen, traditionen,
ramsan, den estetiska bönen, det estetiska mantrat. Förvisso att vi återigen uppvärderar den religiösa litteraturen. Men framför allt att vi söker oss till den gräns mellan liv och död, där all äkta poesi alltid har vistats för att sedan snabbt, som ett människoliv, försvinna in i döden. På denna gräns skall vi således sitta resten av vårt liv, genom det äktenskap med Tellus vi från de dödas värld har etablerat genom ständige sekreteraren, för att söka de tecken och spår som skall nära vårt svaga hopp om att livet kanske en gång har funnits till, att ordet en gång kanske varit levande. Detta svaga hopp skall vara vår enda tröst i vårt tröstlösa, monotona vandrande genom en meningslös värld.
2007-sep-17 @ 15:54 Permalink Inträdestal i Döda Akademien Kommentarer (6)
